Manegarm - Hemfard - текст песни, слова, перевод, видео

Höstens första gryning stiger stilla, sprider sina

färger över frostig äng. Löv faller mot marken,

ett stormande hav av färger.

Ett bidande mörker, står åter vid årets port...Landet faller

mot en stilla dvala. Dunkla ter sig dagarna, under moln tyngda av

regn. Isig är Rimfaxes fradga

i arla timma.

Ropen från skogen kallar mig hem, till mina

fränder...till min säng. Hemåt, hemåt...viskar mitt inre

Hem till djupa dalar och lövfyllda sänkor

Till stigarna jag alltid vandrat, till bäckar som släckt min törst

Till gölar och sjöar för mig så bekanta, där jag speglat mig, svalkat

mig under stjärnklara nätter

Hem, för att känna morgonbrisens kyla

på rådarnas berg...hem

Tankar vandrar över gammal mark. Ekon av det

gamla arvets hopp. Sluten av gudarnas tunga andedräkt

Askens blad viskar stilla, täljer om jorden och

världar nedan, om bergen och de som där råda

Viskar om det som är mitt hem

Dess rötter som sig svalka i underjordens kalla

strömmar. Täljer om visdom som dväljs och

urkraften som glöder däri.

Viskar om havet och bäckarna som där mynnar

Om skogen som ruvar dunkel och stilla

fylld av minnen och gamla sår

Seg och kraftfull, stolt och klok. Med roten i myllan

fylld av livets dryck

Täljer om de gamla folken, de vackra som dansar

över myren. Om skogens konung som stilla vakar vid tjärnens

kant

Om skogens härskarinna den fagra som förvillar.

Detta kvinnliga väsen ljuvt doftande av löv

Den viskar om himlen och stjärnorna där ovan,

om hemligheterna som djäljes där. Viskar nordanbäckens friska

vatten. Talar om Bifrost den slutliga vägen hem...

Stilla går solen ned i horisonten, de två världarna möts...

ett drömmens rike faller inpå.

från tjärnen stiger en dimma, lätt som älvors tårar.

vandrar ovan den svarta ytan.

Än en gång står jag här. På rådarnas berg.

Känner nattbrisens kyla. Månen sjunger sin full.

Hör mina fränder ropa. Välkomnar mig hem.

Aldrig mer lämnar jag detta. Detta eviga bo.

[Translate to English:]

The first dawn of autumn slowly rises. Spreading colour over frosty meadow. Leaves fall to the ground.

A storming sea of colours.

A biding darkness is yet again at Year's gate.

The land sinks into a quiet torpor.

The days appear dim under clouds heavy with rain.

Icy is the froth of Rimfax in the early hours.

The calls from the forest call me home. To my kin...

to my bed. Homeward, homeward my inner whispers.

Home to deep valleys and leaf-filled vales.

To the paths I've always wandered. To streams that have quenched my thirst. To ponds and lakes so known to me. Where I've watched my reflection, cooled in the night under star-filled sky.

Home, to feel the chill of the morning breeze on the mountain of the Fey... Home.

Thoughts wander over ancient land.

Hope from the old legacy echoes.

Shrouded in the heavy breath of gods.

The leaves of the ash whisper quietly.

They tell of earth and worlds below.

Of mountains and those who rule there.

They whisper of that which is my home.

These roots that cool. In the cold streams of the underworld. They tell of wisdom that dwell. And the primal force glowing therein.

They whisper of the sea. And the brooks flowing there. Of the forest brooding dark and still. Filled with memories and old wounds.

Tenacious and powerful. Proud and wise. With the root in the soil. Filled with the liquid of life. They tell of the old people. The beautiful that dance over the bog. Of